Marmelad med katolskklingande namn

Matte=rasistiskt?

Det här är inte information om varför SD inte gillar muslimer (min hypotes är för att muslimer uppfann abstrakt matematik, på vilken all vetenskap vilar, och SD ogillar siffror, vetenskap, fakta i största allmänhet), nej, det här handla om mina personliga dubier om matematiken och dess dolda rasism. Resonemanget vilar på två pelare;
En typisk stereotyp om spanjorer och latinamerikaner är att de skulle vara lata och inte kunna passa tider. Detta är naturligtvis osant. Detta bryr sig inte matematiken om.
Det matematiska sättet för att uttrycka att är något är ungefärligt är "~". Vad känner vi igen det tecknet ifrån? Señor, mañana, piñata. Det spanska språket med andra 'palabras'. Det matematiken antyder är alltså att när en icke spanjor säger kl 15, kommer spanjoren tänka kl~15. En tydlig anspelning på stereotypen om den late och försenade spanjoren. Skäms på dig matematiken!

En vanlig missuppfattning

En vanlig missuppfattning är att äldre människor är inkontinenta för att de förlorar kontroll över kroppsfunktioner. Inte sant. I själva verket är det på grund av att de rör sig för långsamt. När de känner naturens kall är det helt enkelt redan för sent för att ta sig till toalettanläggningen. Nu vet du.

Ny video!

Ny video av mig och Martin. Det är den fjortonde sketchen i det här formatet vi har producerat!

Bokstävernas makt

Ibland är en förklaring enklare än man skulle kunna tro. Jag åsyftar givetvis skillnaden i sexuell aktivitet med motsatt kön hos de som sysslar med rollspel och de som sysslar med bollspel. Hur saker och ting uppfattas påverkas mycket av vad de heter, till exempel är ordet 'skinnpaj' mer aptitretande än 'läderjacka' även om de betyder samma sak, och, vilket bör tilläggas, ingen av bem bör konsumeras (åtminstone inte utan senap). Begreppets namn kan alltså påverka dess emottagande, inte minst hos det motsatta könet. Skillnaden mellan bollspel och rollspel är enbart den första bokstaven (och inte ens det i vissa asiatiska språk). När vi undersöker varför bollspelare får, som det heter, leta pinne, i större utsträckning än rollspelare kommer det alltså an på skillnaden mellan B och R. B som i boobs, R som i runka, rätt och slätt. Och rätta mig om jag har fel, men går inte rätt mycket rollspel ut på att man föreställer sig att man är en karaktär som är lite mer häftig än den man är i verkliga livet, och alltså har en kortare väg till ovan nämnda boobs. Är detta månne anledningen till att en mängd svenska män halvköper fruar från Thailand? Eftersom thailändskan inte gör skillnad på R och L gör det heller inte skillnad på rollspel och lollspel (L som i ligga). Nästa gång du ser en äldre svensk man med en ung thailändsk fru som knappt kan engelska så kan du anta att mannen är en hejare på Mutant och Warhammer. Antingen det eller så lever vi i ett ekonomiskt och socialt system som tillåter vita män att mer eller mindre köpa icke-vita kvinnor med sina pengar och maktställning.

Mailkontakt med Magnus Uggla

Jag vet att det är många med mig som alltsedan 1993 har förundrats över en specifik detalj i texten till "Trubaduren" med Magnus Uggla. Nu är i alla fall begreppen utredda med hjälp av Mig, Magnus Uggla, och hans manager, Staffan Holm.

Man kan alltså förstå karaktärens frustration, förmodligen utgick den dam som kan få en att bli monogam från att han hade läst statsvetenskap, alltså ett tämligen vanligt (och i mitt tycke uddlöst) studieämne, men så var alltså icke fallet. Läran om Statsvetenskap är alltså studiet av studiet av politik, alltså någon slags metastudium av forskning, kanske liknande vetenskapsteori, fast mer specifik. Jag ska säga att det här är gissningar, personligen var detta första gången jag har hört talas om det (även om det var tidsmässigt länge sedan). Dock hittar jag mest citeringar av Ugglas text då jag googlar "läran om statsvetenskap" men det behöver inte betyda att det inte finns, utan kan istället innebära att just den här låten är så pass välkänd att den blockerar allt annat med samma sökord, rent googlemässigt. Iallafall utlovade jag att skriva att Magnus Uggla med Manager (Staffan Holm) är coola snubbar, så här kommer det; Magnus Uggla med manager är coola snubbar. Inte minst för att de tar sig tid till att bidra till ovanstående utredning. Hatten av för er.

Ansvar

Förra veckan utlovade jag att jag skulle skriva om filmen "Nu fightas vi igen", vilken jag använt som inspiration till bloggens namn. Dock kunde jag ej finna detta magnum opus tillgängligt på internet eller i närmaste videobutik. Jag ställdes härmed vid ett val, jag kunde 1) ignorera mitt löfte och helt sonika inte genomföra den tidigare flaggade exercisen 2) skriva från minnet, men om jag ska vara ärlig var det 1997 jag såg den, och det kanske inte ens var den utan "Den vilda fighten" vilken "Nu fightas vi igen" är en uppföljare till. Båda med Clint Eastwood och orangutangen Clyde, så det alternativet torde inte kunna erbjuda den nivå av seriositet som jag eftersträvar eller 3) beställa filmerna från en internetbutik nära mig (det föll sig så att internetbutiken verkligen ligger nära där jag bor, men det var inte därför jag uttryckte mig så) och köpa filmen, se den, och skriva om den. Spoiler alert! - jag valde 3). Jag har nu gått från en glad amatör till en som har använt sina egna pengar till att göra research. Jag är inte helt säker på hur definitionen på yrkesjournalist lyder, men jag är rätt säker på att jag härmed uppfyller denna. Rimligtvis kan det inte finnas några formella krav på att vara journalist (förutom att man måste rösta på borgarna). Nåväl, jag bifogar beviset i bildform, och jag vet vad ni undrar och svaret är ja; jag kommer göra ett inlägg om "Den vilda fighten" också.

Tankar om frukt IV: Plommonet, Aprikosen, Nektarinen samt Persikan - konsistens och konsekvens

Vad har nu plommon, aprikos, nektarin samt persika gemensamt? En hård kärna, visserligen, men det har även avokadon, och den har inte nämnts i varken titel eller inledande frågeställning, du som läsare borde kunna utesluta kärnan som den faktor jag tänker fokusera på. För att röja alla tvivel, jag tänker inte beröra kärnan (om inte en figurativ kärna avses, i vilket fall jag kommer gå direkt på, likt en utsvulten blodhund som pekar på raka vägen till strumpornas ägare, som blodhundar som bekant gör allt som oftast).

Nej, det finns en visuell likhet mellan dessa fyra frukter (och i viss mån bigarråer och körsbär). Jag åsyftar här naturligtvis det veck som löper i nord-sydlig riktning på frukterna och ger som en utseende som i mer än obetydlig grad får de att likna ett par fylliga gluteus maximus (en röv). Det blir inte minst tydligt när någon av dessa frukter ska avbildas, som till exempel på etiketten till kopparbergs persiocider. Som ni kan se på det faktum att texten inte tar slut här, utan fortsätter, tänker jag ytterligare utveckla kopplingen stenfrukter-rumpor.

När man tänker på vad som produceras ur rumpor och stenfrukter kan man lätt tro att det skiljer sig, stenfrukten har ett saftigt och sött fruktkött som placeras i munnen medan rumpan ger ifrån sig illaluktande slagg som med fördel hålls borta från munhåla. Enda likheten än så länge är att man behöver torka med papper för att hålla sanitär standard i båda processerna. Nu fokuserade vi dock för mycket på de förutsättningar som finns för frukterna, sannolikt eftersom de introducerades först i den löpande texten, men om vi istället rör oss till de förutsättningar som gäller i träckets domän och gör vår jämförelse i dessa termer istället. Vad är alltså den vanligaste kontaktytan för människa/träck (om man bortser från det egenproducerade)? Svaret är undersidan av foten. Och vi kan aldrig ha en verklig precision i nerverna om tyg, läder eller gummi finns mellan hud och beröringsobjekt (det hade varit otroligt lätt att göra ett kondomskämt här av typen "som att äta kola med pappret kvar", observera att jag undviker detta). Det är med andra ord barfotatrampet som intresserar oss. Och när är vi barfota kan man då fråga sig? Under sommarhalvåret. Vana läsare vet nu att vi snart har nått en nivå av långsökta förutsättningar och bristfälliga logiska resonemang som tillåter mig att göra slutklämmen.

Vi har alltså etablerat att nät vi kommer i kontakt med avföring som inte är vår egen är det alltså under foten detta sker. Vill vi ha den fulla erfarenheten av detta ska detta vidare ske barfota (gärna att det tränger upp mellan tårna). Använd din fantasi, slut ögonen, och läs detta (ser ni vad jag gjorde där?); Det är en varm och kvav sommardag, du spatserar barfota i en fruktträdgård med en god bok och ett glas lemonad i handen. Plötsligt trampar du i något halvvarmt, mosigt kladd som kletas ut mellan din fotsula och marken. Nu är min fråga; kan du med säkerhet, utan att titta eller smaka efter, avgöra om du har trampat i lite ruttna plommon (som är urkärnade, av någon anledning) eller avföringen från typ en get eller nåt? Poängen är, hur långsökt det än må vara, om vi antar att vi närmar oss stenfrukter på träckets villkor, så kan vi slutleda att a) de ser ut som rumpor och b) de producerar en liknande substans.

Nu på Facebook med mera.

Nu fjantar vi igen! har fått en facebook-sida. Syftet kan delas in i trenne delar; a) ibland skriver jag titlar som är pinsamma att blästra upp på min egen vägg då jag har flertalet kollegor i min vänlista, emellertid vill jag att tramsälskare ska kunna ta del av mina kåserier utan att manuellt behöva gå in på bloggen (2002 ringde, de ville ha tillbaka sitt sätt att kontrollera om en hemsida har uppdaterats!) b) trams från andra källor kan med fördel delas med av i denna kanal, jag vill uppmuntra alla att slänga in u-tube-länkar, skämt (som man hittar på själv, detta är viktigare än att det är roligt), små lustiga rim (jag skrev själv ett roligt om Ricardo Montalban härom dagen) och länkar till allsköns trams, samt c) trenne är ett roligt ord men det finns egentligen bara två anledningar.

Så man ur huse ock klicka på 'like' i högerspalten! Man kan dessutom vara med och rösta i en av de eviga frågorna; Varken eller? Nu är det nog med självmarknadsföring, jag är inte bekväm i detta.

I helgen kommer jag försöka göra en genomgång av filmen som denna blogg har lånat sitt namn ifrån, "Nu fightas vi igen!" (1980) men Clint Eastwood och en orangutang som gillar att urinera i bilar.

Offentlig konst - ett exempel ur verkligheten

I närheten av där jag bor finns det en skola. På skolgården finns det en staty av en räv som, hur ska man säga det här diskret, drar över en vit val (eller en amöba eller en bean-bag eller vad det nu är, räven är igång och befläckar, det är ett som är säkert i alla fall). Detta är ett bra exempel på något jag tycker vi borde uppmuntra i samhället; offentliga avbildningar av djur av olika art i erotiska situationer, specifikt i miljöer där barn rör sig.

SD in i riksdagen 2010, ny Svensson, Svensson-film 2011 - sammanträffande?

Varför, är det många som har frågat sig, varför? Desperation och förtvivlan sprider sig genom vårt avlånga land. Barn gråter, hundar springer och gömmer sig och gnyr, penisar slaknar och slidor torkar in snabbare än du kan säga Gabriel Odenhammar. Det här skrev jag 2007 om de nya säsongerna som SVT släppte då (det var för övrigt en del av detta inlägget som startade mini-fejden (även det en överdrift av grova mått) mellan mig och en av Sveriges bästa skäggväxter, Kalle Lind);

Svensson, Svensson. Ingen ny serie som bekant men har förändrats så mycket att den kan ses som ny. Anledningen att jag tittar på denna smörja är för att jag aldrig kan bestämma mig om skådespelaren bakom Max eller skådespelaren bakom John är sämst. Sämst i världen. Jag måste kanske vara lite schysst här, det kan ju hända att regissören uttryckligen bett dem att spela rollerna så obekvämt och onaturligt som överhuvudet taget går. Om detta föreligger kan jag inte bestämma mig för vem som är bäst i världen. Jag har aldrig innan sett en skådespelare leverera repliken 'Hej' så krystat att man verkligen inte kan tro att han menar det. Och här lyckas man få in två i samma serie. Snälla, för min skull, gör en spinoff-film där Max och John åker på roadtrip i Europa. Serien i övrigt; det som gjorde gamla Svensson, Svensson roligt var att det låg en stark igenkänningsfaktor bakom samt att det var ett kärleksporträtt av den svenska medelfamiljen, eller iallafall illusionen av den. Nu är de elementen borta till förmån för en skildring av en sociopat och hustyrann som psykologiskt terroriserar sin omgivning. Kan ju vara igenkänning för de som lever såhär, jag vet inte. Även denna serie har fått förnyat förtroende i form av DVD-släpp och en ny säsong.

Handlingen då kretsade kring titanernas duell, med sikte på att besvara den eviga frågan; vem är världens sämsta skådespelare, Gabriel Odenhammar eller Felix Engström? De enda skådespelarna i världen som kan få en alldaglig sak som att dricka ett glas vatten eller blinka att verka krystat och obekvämt. Man ser att de andas och blinkar, men man tror inte på det. Nu är alltså teamet bakom Svensson, Svensson tillbaka för att försöka få lite enkla stålar en sista gång (detta trodde jag visserligen redan 2007 så man kan aldrig vara säker). Om jag inte visste bättre skulle jag tro att de inte ens läste min blogg! Haha, det är bra att få skratta sådär hjärtligt ibland. Men 4-reals, på imdb ser det ut som att gåtan Odenhammar/Engström inte kommer få sitt svar, ingen av dem medverkar. Vad kan ha föranlett en ny film i franchiset då?

Nu kommer min teori. En halvbillig film tar väl lite mer än ett år att göra, kan vi anta. Vad hände då för ett år sen som gav en indikation till svensk filmindustri att svenska folket hade sänkt sin nivå på sin känsla för finess, sin intelligens, sin stil, sin kultur? Vad kan ha gett en tydlig signal till filmskaparna att Sverige var moget att inte vända bort ansiktet när den kroppsvarma urinen flödar i ansiktet, utan tvärt om, girigt slicka sig om munnen, betala, och be om mer? Det hände två saker, båda av vikt för beslutet. Dels kom SD in i riksdagen, här vill jag påpeka att det avgörande inte var att folk på allvar trott att man kan lösa sociala och ekonomiska problem genom att minska andelen med brunt skinn (vilket är en stark nog signa i sig), det avgörande var att de faktiska politikerna i SD verkar vara ett gäng högstadiekillar som bytt kropp med en grupp rejects från "ensam mamma söker". De ger helt enkelt ett okunnigt, naivt och extremt självgott intryck. Man får känslan av att den enda anledningen att de inte spenderar hela dagarna med att ge sig själva fellatio är att de inte når. Detta är ena delen, att 6% röstade på denna hord av inkompetenta pajsare visade svensk filmindustri att oavsett hur dålig deras produkt skulle bli skulle den ändå kunna sälja biljetter till 11% av Sveriges män och deras familjer.
Den andra faktorn var att röstberättigade svenskar valde OM en regering som lovat sänkt arbetslöshet men levererat högre, gjort den svenska a-kassan till en av de sämsta i OECD etc, (det är helt enkelt för mycket att gå in på, ett tips är att ögna igenom Alliansfritt Sverige för en överblick). Detta visade SF att den Svenska folket har en nästan patologisk tendens att förtränga allt som hände 2007-2010. Det är som bekant inom detta tidsintervall som Svensson, Svensson (den andra inkarnationen) ägde rum i våra TV-rutor. Oväntat hade SF fått den öppningen de behövde för att väcka det gamla liket till liv.

Jag vet att många har gått runt och känt att det inte kan vara ett sammanträffande att vi har en finansminister som med sin hästsvans förnekade finanskrisen månaden innan den kom till Sverige samtidigt som en ny Svensson, Svensson kommer ut. Detta är helt enkelt SFs sätt att utnyttja oss när vi är som slöast (i pannbenet). Jag tror även detta är anledningen till programmet Partaj, med hon som inte kan härma Silvia från Hej Baberiba (även om jag måste erkänna att Johan Petterson (känd från när man var liten) får mig att skrocka gott i skägget allt som oftast). Nåväl, prediktionen blir då; om Svensson, Svensson - i nöd och lust (jag är allvarlig, den heter så) går bra går vi en mörk framtid till mötes. Dock kan vi vara trygga i vetskapen i att vi har nått och passerat världskulturens lågvattenmärke. För inte kan det väl finnas planer på mer Svensson, Svensson?

Tankar om frukt III: Apelsinen - citrusfruktens äpple

Precis som äpplet har en hegenomisk ställning inom fruktvärlden, har apelsinen en hegemonisk ställning inom underkategorin citrusfrukter. Är en citrusfrukt surare än en apelsin, är den sur. Är den sötare än en apelsin, är den söt. Samma gäller för storlekar. Mandariner är små, grapefrukten är stor. Man skulle kunna säga att apelsinen är måttstocken för all citrus. Men apelsinen är även kungen av juice. I juicens värld är det apelsinen som har äpplets plats som självklar mittpunkt. Herre min jössus, det här var oinspirerat.

"AIDS is just a number!"

...yttrade jag i helgen på skoj, en pastisch på uttrycket 'age is just a number'. Sedan insåg jag att jag hade rätt (iallafall lika rätt som de som säger 'age is just a number', så ganska fel egentligen, då man tänker efter). Den kliniska definitionen för Acquired Immune Deficiency Syndrome (AIDS) är då antalet T-celler i blodet ligger under 200 per µl. Alltså ett antal, precis som att ens ålder bara är ett antal. Ett av livets små spetsfundiga ögonblick!

Tankar om frukt II: Bananen - humorns frukt

Det är något med bananen som är instinktivt roligt. Kan det vara för att den är fallosformad? Tillåt mig besvara den frågan med en motfråga; är gurkan rolig? Är oberginen rolig? Dessa trista legumer lär oss att det inte är i bananens form svaret vi söker finns. Vad är det då med bananen som får oss att skratta så innerligt så fort vi ser den? Jag tror att det är en kombination av tre faktorer; 1) bananen är färgglad (gul, oftast), 2) bananen går att halka på samt 3) det finns en intim koppling mellan bananen och det roligaste djuret - apan.

1) är ganska självförklarande, den grälla och ljusa färgen ger bananen en lite serietidningsaktig känsla.

2) tillhör kategorin "saker som brukar hända i serietidningar som man inte trodde fungerade i verkligheten fram till den gången jag halkade på ett bananskal på riktigt och insåg att det kan hända men bara om bananskalet ligger på rätt sätt". Den gamla klassiska breda kategorin som alla känner till. Det som måste till är alltså att bananskalet ligger med skal mot marken och skal mot foten. Det är då väldigt strävt och bra grepp mot markyta samt fotblad men mycket mycket halt på insidan, där själva den ätliga delen varit. När dessa förutsättningar föreligger blir det en djäkla skjuts! Jag har, baserat på detta, uppfunnit ett hyss ett practical joke ett trick ett slags bröd en underhållningsform en aktivitet utnyttjar detta och kan ses som ett sätt att se om jag ljuger utan att för den sakens skull dunka svanskotan i asfalten (ass-fallet, haha). Du behöver en cykel och ett bananskal. Placera bananskalet på marken, skal mot marken och uppåt, med de glatta insidorna mot varandra, ställ cykeln bredvid med bakhjulet precis vid bananskalet. Lyft sedan upp cykelns bakhjul och veva igång det med tramporna så mycket det går. När hjulet snurrar som mest ställ ner det på bananskalet. Om du har gjort rätt kommer halva bananskalet flyga iväg i en bekräftelsens kastparabel. Med lite träning kan man få iväg skalet en 5-6 meter. Mycket nöje.

3) kan anses vara den viktigaste, bananen som apsymbol. Människans närmaste släkting i djurriket, apan, är rolig. Det är aldrig långt ifrån skratt då apor är med i sammanhanget! Detta gäller naturligtvis inte sammanhang när apan är i fokus, som till exempel dokumentärer om hur apor blir behandlade i djurparker eller på cirkus eller fakta om hur apor nästan har dött ut på grund av människans hänsynslösa våldtäkt på naturen, utan jag menar mer sammanhang där apornas likhet till människor är i fokus, till exempel en poster med en apa som är utklädd till fotbollsmålvakt eller apor i turkiska sitcoms (OBS! Det finns en turkisk sitcom med en apa). Apan är som en hårigt barn som man kan mata med konstiga saker och tvinga till förnedring med gott samvete. Detta är givetvis väldigt roligt (förutom för apan). De starka banden mellan apan och bananen gör bananen till humorns frukt. Det och att den ser ut som en snopp!

Tankar om frukt I: Äpplet - fruktvärldens kött & poptatis

Nu står vi alltså här. En serie inlägg om frukt tar sin början. Detta projekt har tillkommit på ett, för mig, vanligt sätt, alltså att jag slänger ur mig en dålig idé på skämt utan att egentligen ha intentioner för ett genomförande och sedan går jag vidare med att helt sonika utföra idén. Jag och Martin (som för övrigt ligger bakom den magnifika grafiken på bloggen här) håller på med en leranimation (sedan mer än tre år) som i princip helt har genomförts enligt denna modell. Nåväl, nog med cock-teasing och över till startpunkten för min fruktexposé, äpplet;

Med tanke på äpplets kraftiga symbolvärde skulle man kanske föreställa sig att detta kommer handla om epistemologi eller didaktik. Istället blir det trams. Äpplet är för mig en logisk startpunkt när fruktvärlden ska avhandlas. På många sätt är äpplet i kärnan i frukten som institution i västvärlden. Äpplet har en särställning som  det vanliga, standarden, men är, vid sidan av detta, också, och kanske av just den anledningen, så lite exotisk som det bara är möjligt för en frukt att vara. Äpplet är vaniljglass, vitt bröd, generisk. Äpplet är för frukten vad Frederik Kempe är för melodifestivalen. Äpplet är för frukten vad missionären är för samlaget. Äpplet är för frukten vad QWERTY-konfigurationen är för tangentbordskonfigurationer. Äpplet är en fredagskväll i radhuset med volvo och vovve framför fångarna på fortet med chips och dip och ångest. Samtidigt finns äpplet med oss genom livets cykler, äppelmos innan tänderna kommit, ett besvikelsens äpple som med sin vikt gör godispåsen till lite av ett tomt löfte på barnkalaset, ett äpple på katedern till fröken (förmodligen, arbetsmarknaden är extremt sexualiserad), ett ruttet äpple mulat i ansiktet/att mula i ansiktet beroende på vilken högstadieupplevelse du har, äppelciderfylla, ett äpple för att försöka trimma bort trivselkilon eller ett kulturellt glas calvados beroende på vilken socialklass du tillhör (som har lite att göra med vilken högstadieupplevelse du hade), äppelmos igen när tänderna trillat ut (när detta inträffar har även det mycket att göra med din socialklass), och till sist, graväpplet (med reservation för att det kanske inte finns något som heter graväpple). Anledningen att äpplet finns med är inte för att det på något vis är bättre eller smakar bra eller är nyttigt (det är ju i stort sett socker och vatten tillsammans med syra som fräter på tänderna). Anledningen går istället att finna i det menlösa, egenskapslösa, släta och tråkiga. Äpplets hegemoni har helt enkelt grundats i att ingen, iallafall nästan ingen, har starka känslor för eller mot, på det sättet är äpplet väldigt likt Kevin Costner. Det är inte mycket jag kan lära dig om äpplen som du inte redan vet, men jag passar på att göra ett mer allmänt inpass avslutningsvis; frukt är inte godis, fråga vilken unge på vilket födelsedagskalas som helst dom precis upptäckt att det är ett äpple som ger påsen vikt och inte färgat socker och gelatin.

Håglösheten sätter in

Ofta när jag har producerat ett mer genomgripande, ambitiöst eller särdeles populärt inlägg, dessa erfarenheter ska jag säga, är i huvudsak upplevda inom ramarna för arbetet med en tidigare blogg, infinner sig en känsla som bäst kan beskrivas som urladdning och prestationsångest. Det viktigaste då är att snabbt hoppa upp på den figurativa hästen och skriva något, det är av mindre betydelse hur bra eller genomtänkt (vilket i ärlighetens namn under alla omständigheter inte särskilt ofta kan användas som adjektiv beskrivande mina alster), det viktigaste är att det är ett rent textinlägg. Därom detta. Jag tänkte ta en paus nu och klicka runt på lite hemsidor och återkomma när jag kommer på något. Eftersom bloggar inte läses i realtid var föregående mening tämligen meningslös. En sekund.

Reuben Sallmander är fattig mans Rafael Edholm är fattig mans Antonio Banderas.

Nu kan vi fokusera på något bättre. Till exempel att jag skriver mina tankar om olika frukter i en vidsträct serie inlägg.

Klä dig efter ditt våningsplan

Om du är som jag uppskattar du att iförd bekväma kläder, loda runt i ditt eget hem, fri från fördömande och/eller uppskattade blickar. Om du dessutom bor som jag, alltså på bottenvåningen, vet du också att man antingen är tvingad till att ha relativt täckande kläder eller ha fördragna gardiner, vilket inte alltid är optimalt såhär på hösten när solljuset blir mindre och mindre frikostligt med sin närvaro på våra nordliga breddgrader. Vänner, jag har lösningen. 1) Köp ett par jeans 2) under något år eller så, gå klädd i dessa så ofta du är bekväm tills hål av slitage börjar uppstå och de bli obrukbara som långbyxor 3) klipp av benen. Du har nu framför dig ett stycken par jeansshorts. Nu kan man säkert visa sig i fönstret;

Avslappat och naturligt, det här ger en respektabel bild av den boende hos nyfikna fotgängare och allsköns existenser som bevandrar skapelsen. Samtidigt kan man slappna av i bekvämlighet tack vare plaggets fria karaktär i benregionen;

 Bekvämlighet som man dessutom utan förbehåll kan avnjuta, trygg i vetskapen att man är proper inför omvärlden. Så långt allt väl. Nu tänker den trogne läsaren; "Underligt minsann, här besöker man internettet för en härlig dos trams och så får man ett fantastiskt modetips som kombinerar komfort och stil. Det är inte det att mina ögon inte tåras av tacksamhet, absolut inte, men nu var det faktiskt trams jag var ute efter." Nåväl, jag är inte den som är den, trams är utlovat och trams skola det blifva! Ni minns jeansshortsen? När man klipper av benen så är det ju inte bara shortsen kvar. Även själva jeansbenen är ju användbara. Det jag valde var att skapa ett nytt plagg genom att kombinera dessa med ett gammalt linne jag hade liggande för att skapa följande;

Plagget är fantastiskt bekvämt, faktum är att jag sitter med det på kroppen i skrivande stund. Människorna som går förbi på gatan utanför tittar konstigt på mig.

Hyfsat lika

Inte lika som bär kanske, men hyfsat lika. Det får ni ge mig.

Ironin - en fransk uppfinning?

Jag tänker mig att personen som myntade uttrycket "O la la!" också måste ha uppfunnit ironin. I min mening har den frasen enbart uttryckts ironiskt/för att skoja till det men fransmän. Personen måste alltså antingen alltså a) ha varit ironisk eller b) skojat med fransmän. Om vi antar att frasen uppfanns i Frankrike, vilket verkar troligt, det hade alltså inte varit särdeles roligt att skoja med fransmännen med något som inte kommer från baguetternas land, kan vi alltså eliminera alternativ b). Kvar finns alltså alternativ a); ironi. Då kommer vi till del två av slutledningen. Vilket kom först ironi, eller frasen o la la? De äldsta civilisationerna kännetecknades inte av ironi, inte heller deras folkrika moderna inkarnationer. Ironi, misstänker jag, och rätta mig om jag har fel (men gör det artigt), uppfanns i Storbritannien på 60-70 talet. Då kokar det ner till frågan; yttrades frasen o la la innan 1960-talet. Det gjorde den vill jag hävda å det bestämdaste. Min mormor känner till den. Hon känner inte till ironi. Jag dubbar härmed den första yttraren av frasen O la la, en fransman, som uppfinnaren av ironi. Vi kan kalla honom "Jean-Pierre". Lägg märke till hans ironiskt överdrivet franska namn, samt att han stavar med citationstecken. En sann ironiker.

Män: Biologiskt jämställda

Äntligen kan jämställdhetsdebatten avslutas! Jag tycker mig ha rätt bra med kött på benen när jag säger att jämställdhetsdebatten egentligen grundar sig i frågeställningen; vilket kön är det mest jämställda? Rent empiriskt har det gång på gång visat sig att kvinnor fått stryka på foten för att ge män utrymme. Ändå har många män känt att det här måste vara fel och har trotsat empiri, logik och vanlig medmänsklighet för att hävda att det i själva verket är kvinnor som förtrycker män (Pär Ström). Mina vänner, förklaringen har ju varit framför oss hela tiden, eller snarare, på framsidan av oss. Människor förökar sig sexuellt, det behövs (minst) en spermie och ett ägg. XX blir kvinna och XY blir man. Backa bandet och tänk efter. Varifrån kommer X och Y? Tänk efter. Ägget är alltid X, alltså alltid kvinnligt. Spermien är både X och Y, alltså har kapacitet till både man och kvinna. Män är alltså biologiskt jämställda medan kvinnor envist vägrar producera ägg med annat än X-kromosomer. Det får mig att tänka att det borde finnas tre kön, XX, XY och YY om inte kvinnorna envist kväst mannens stackars strävan mot jämställhet. Det är tvärt om sannolikt att kvinnor medvetet kväver den manliga livskraften (Y) genom att dämpa den med en tjatig kromosom som inte kan kasta boll ordentligt eller räkna matte (X). Tänk om detta tredje, oförstörda manskön hade funnits, vilket skapelse! Jag dubbar detta hypotetiska kön (YY) härmed till übermän!

Kungared

Jag tycker mig veta att den avgörande skiljelinjen mellan Carl XVI Gustav och Ullared-Morgan (en semi-normalbegåvad totte som jobbar med att lägga fram bröd på ett lågprisvaruhus, vars intressen inkluderar att reparera ett skitfult hus och njuta av utdragna pinsamma tystnader i goda vänners lag) är den Svenska monarkin. Om inte den vore skulle Carl passa alldeles utmärkt som brödframläggare. Jag uttrycker mig så här:

If: Sverige = republik
Then: Kungen = Ullared-Morgan

Interaktionen mellan hål i jeans och ålder, uttryckt i social acceptans

Här om dagens såg jag en ungdom med ett stort hål i jeansbaken. Jag antog instinktivt att personen i fråga var medveten om detta då jag tidigare sett håliga jeans på personer i den åldern. Men man kan ju fråga sig om man hade gjort samma antagande om personen varit i en annan ålder. Klädstil och look spelar också roll antar jag men jag misstänker att ålder är en viktig faktor i hur hål i kläder tolkas socialt.Jag gjorde en sökning på forskning inom ämnet och hittade, föga förvånade, en uppsjö publikationer som berör ämnet. Konsensus verkar vara att det finns fyra perioder i en människas liv där den sociala tolkningen av hål i byxbaken tolkas olika. Först kommer fasen "olycka, medveten" som spänner över åldrarna 0-15. I den här fasen antas det att personen i fråga har ramlat eller liknande och rivit upp hålet på den vägen, personen, eller dennes föräldrar är medvetna om revan men valet har ändå tagits att inte åtgärda omedelbart. Det ska dock tilläggas att acceptansen för revorna är som störst tidigt i åldersintervallet och sedan sjunker stadigt för att skjuta i höjden när nästa fas, "mode" börjar. Den fasen spänner över åldersintervallet 15-20. I den här fasen antas det att mode är det huvudsakliga skälet till revan. Det var alltså under denna fasen jag hade min personliga erfarenhet i dagarna. Fas tre "olycka, omedveten" är den längsta, 20-70 år. I denna ålder uppfattas det som att personen har fått revan av en olyckshändelse (likt fas 1) men personen förväntas nu 1) vara medveten och 2) göra något åt defekten. Acceptansen är som lägst i denna kategori. I hög ålder (70+) antas orsaken vara densamma, men personen förväntas inte längre ta hand om detta själv. Gemene man uppfattar kombinationen hög ålder och hål i byxorna runt rövarean (obs! det tog lång tid innan jag använde ordet 'röv'!) som att åldringen, oförmögen att uppleva sin omgivning samt fast i en feberliknande hallucination av Nils Poppe-filmer, rashygien och hårda karameller, inte har ett personligt ansvar att rektifiera  eventuella revor i byxor. Spännande!

Att smaka på sin egen medicin

Detta koncept är väl i och för sig ett relativt universellt begrepp rent kulturellt, den mest sofistikerade versionen torde vara 'karma', grundstenen i diverse religioner från österlandet. I Sverige har vi alltså valt uttrycket "att smaka på sin egen medicin" för att signifiera uppfattningen att så att säga få vad man förtjänar. Så långt hyfsat (ändå hyfsat!) seriöst, nu lite mindre allvar. Jag frågar mig vad detta kan ha kommit ifrån, jag får personligen lite pilsnerfilms-30-tals-vibrationer av detta begrepp, att det skulle ha uppkommit under en tid då barn blev tvungna att ta en massa 'mediciner' i tid och otid. Jag väljer som exempel på detta fiskleverolja, ricinolja, fluorsköljning och vad det nu kan vara för freaky-deaky medicin som Mary Poppins häller socker i för att få den att 'slinka ner'. (Sidospår! Om man istället sätter "''" på ett annat ställe låter den meningen som att det är något slags date rape som det handlar om, comme ça;"[medicin]...som Mary Poppins häller socker i för att få 'den' att slinka ner."). Under alla omständigheter var tagandet av illasmakande medicin en del av den grå vardagen för barnen som levde på pilsnerfilmstiden. Dagens medicin smakar knappast något, och då är det ju knappast någon poäng med uttrycket. En mer modern version hade varit 'att känna effekterna av den verksamma ingrediensen, och i 5-10% av fallen en eller flera av biverkningarna, av sin egen medicin'. Jag kan medge att det är mindre ompf i min version men den är å andra sidan hyfsat farmakologiskt korrekt. För att sammanfatta; 1) den svenska konceptet för orsak-verkan på individuell nivå är betydligt mindre sofistikerat än motsvarande koncept inom österländsk religionfilosofi 2) ovan nämnda koncept har blivit omsprunget av läkemedelsutvecklingen vilket pekar på faran med att vara för kontextbunden i sina idiomatiska uttryck samt 3) jag kom inte på någon bra slutkläm så jag kör någon slags sammanfattande punktlista så att det åtminstone inte bara slutar tvärt mitt i en mening.

Fingertoppskänsla

Man skulle nog inte få många emot sig om man säger att människor som tafsar olovligen på andras privatdelar saknar fingertoppskänsla. Där har gemene man fel. Om dessa personer verkligen saknade känsla i fingertopparna hade de inte haft någon anledning att föra dessa vänligt men bestämt (och utan tillstånd) över diverse mjukdelar. Snarare skulle jag tro att de har mer fingertoppskänsla än andra. De flesta tycker inte att det sociala stigmat som följer själva tafsandet inte väger upp nöjet. Detta får mig att tro att de som tafsar har en mer utsökt upplevelse än andra, möjligtvis på grund av förhöjd fingertoppskänsla.

Super Mario

Super Mario upplever jag som väldigt göteborgsk. Låt mig lägga ut texten här lite för en gångs skull. Han är för det första definitivt en proletär, rörmokare (vilket i ärlighetens namn är den mest populära typen av mokare), vilket ligger väl i linje med arbetarstaden Göteborg. Han är italienare, vilket antyder att han kom till Göteborg som arbetskraftsinvandrare till varvsindustrin på 1970-talet. Han har mustasch. Han är en farbror i likhet med klassiska göteborgare som Ingvar Oldsberg, pappan från Albert & Herbert, sonen från Albert & Herbert samt Sven Wollter (vilken i likhet med Mario är en röd farbror). Dessutom kommer Mario från Japan och min bästa vän i Göteborg har bott i Japan en period. Sammanträffande? I think not.

Batikrundan

Batikrundan är ett tv-underhållningskoncept som jag har hittat på under vad som under alla omständigheter måste betraktas som oerhört lite tankeverksamhet. Det är ett program där batikexperter åker runt och tittar på vanliga människors kläder, tavlor och övriga batikfärgade attiraljer. Varje bedömning slutar med att bedömaren uppskattar det monetära värdet i batikföremålet. Troligtvis är det inga stora summor involverade men fördelen mot liknande koncept, till exempel antikrundan, är 1) mindre gamla personer, ingen vill ju se det 2) klara roliga färger, vilket uppskattas av barn och djur och 3) batikexterter, jag har aldrig träffat en sådan men det måste ju vara ett intressant människoöde bakom ett sådant yrkesval. Titta efter batikrundan i en tv-tablå nära dig!