Tankar om frukt I: Äpplet - fruktvärldens kött & poptatis

Nu står vi alltså här. En serie inlägg om frukt tar sin början. Detta projekt har tillkommit på ett, för mig, vanligt sätt, alltså att jag slänger ur mig en dålig idé på skämt utan att egentligen ha intentioner för ett genomförande och sedan går jag vidare med att helt sonika utföra idén. Jag och Martin (som för övrigt ligger bakom den magnifika grafiken på bloggen här) håller på med en leranimation (sedan mer än tre år) som i princip helt har genomförts enligt denna modell. Nåväl, nog med cock-teasing och över till startpunkten för min fruktexposé, äpplet;

Med tanke på äpplets kraftiga symbolvärde skulle man kanske föreställa sig att detta kommer handla om epistemologi eller didaktik. Istället blir det trams. Äpplet är för mig en logisk startpunkt när fruktvärlden ska avhandlas. På många sätt är äpplet i kärnan i frukten som institution i västvärlden. Äpplet har en särställning som  det vanliga, standarden, men är, vid sidan av detta, också, och kanske av just den anledningen, så lite exotisk som det bara är möjligt för en frukt att vara. Äpplet är vaniljglass, vitt bröd, generisk. Äpplet är för frukten vad Frederik Kempe är för melodifestivalen. Äpplet är för frukten vad missionären är för samlaget. Äpplet är för frukten vad QWERTY-konfigurationen är för tangentbordskonfigurationer. Äpplet är en fredagskväll i radhuset med volvo och vovve framför fångarna på fortet med chips och dip och ångest. Samtidigt finns äpplet med oss genom livets cykler, äppelmos innan tänderna kommit, ett besvikelsens äpple som med sin vikt gör godispåsen till lite av ett tomt löfte på barnkalaset, ett äpple på katedern till fröken (förmodligen, arbetsmarknaden är extremt sexualiserad), ett ruttet äpple mulat i ansiktet/att mula i ansiktet beroende på vilken högstadieupplevelse du har, äppelciderfylla, ett äpple för att försöka trimma bort trivselkilon eller ett kulturellt glas calvados beroende på vilken socialklass du tillhör (som har lite att göra med vilken högstadieupplevelse du hade), äppelmos igen när tänderna trillat ut (när detta inträffar har även det mycket att göra med din socialklass), och till sist, graväpplet (med reservation för att det kanske inte finns något som heter graväpple). Anledningen att äpplet finns med är inte för att det på något vis är bättre eller smakar bra eller är nyttigt (det är ju i stort sett socker och vatten tillsammans med syra som fräter på tänderna). Anledningen går istället att finna i det menlösa, egenskapslösa, släta och tråkiga. Äpplets hegemoni har helt enkelt grundats i att ingen, iallafall nästan ingen, har starka känslor för eller mot, på det sättet är äpplet väldigt likt Kevin Costner. Det är inte mycket jag kan lära dig om äpplen som du inte redan vet, men jag passar på att göra ett mer allmänt inpass avslutningsvis; frukt är inte godis, fråga vilken unge på vilket födelsedagskalas som helst dom precis upptäckt att det är ett äpple som ger påsen vikt och inte färgat socker och gelatin.

Håglösheten sätter in

Ofta när jag har producerat ett mer genomgripande, ambitiöst eller särdeles populärt inlägg, dessa erfarenheter ska jag säga, är i huvudsak upplevda inom ramarna för arbetet med en tidigare blogg, infinner sig en känsla som bäst kan beskrivas som urladdning och prestationsångest. Det viktigaste då är att snabbt hoppa upp på den figurativa hästen och skriva något, det är av mindre betydelse hur bra eller genomtänkt (vilket i ärlighetens namn under alla omständigheter inte särskilt ofta kan användas som adjektiv beskrivande mina alster), det viktigaste är att det är ett rent textinlägg. Därom detta. Jag tänkte ta en paus nu och klicka runt på lite hemsidor och återkomma när jag kommer på något. Eftersom bloggar inte läses i realtid var föregående mening tämligen meningslös. En sekund.

Reuben Sallmander är fattig mans Rafael Edholm är fattig mans Antonio Banderas.

Nu kan vi fokusera på något bättre. Till exempel att jag skriver mina tankar om olika frukter i en vidsträct serie inlägg.

Klä dig efter ditt våningsplan

Om du är som jag uppskattar du att iförd bekväma kläder, loda runt i ditt eget hem, fri från fördömande och/eller uppskattade blickar. Om du dessutom bor som jag, alltså på bottenvåningen, vet du också att man antingen är tvingad till att ha relativt täckande kläder eller ha fördragna gardiner, vilket inte alltid är optimalt såhär på hösten när solljuset blir mindre och mindre frikostligt med sin närvaro på våra nordliga breddgrader. Vänner, jag har lösningen. 1) Köp ett par jeans 2) under något år eller så, gå klädd i dessa så ofta du är bekväm tills hål av slitage börjar uppstå och de bli obrukbara som långbyxor 3) klipp av benen. Du har nu framför dig ett stycken par jeansshorts. Nu kan man säkert visa sig i fönstret;

Avslappat och naturligt, det här ger en respektabel bild av den boende hos nyfikna fotgängare och allsköns existenser som bevandrar skapelsen. Samtidigt kan man slappna av i bekvämlighet tack vare plaggets fria karaktär i benregionen;

 Bekvämlighet som man dessutom utan förbehåll kan avnjuta, trygg i vetskapen att man är proper inför omvärlden. Så långt allt väl. Nu tänker den trogne läsaren; "Underligt minsann, här besöker man internettet för en härlig dos trams och så får man ett fantastiskt modetips som kombinerar komfort och stil. Det är inte det att mina ögon inte tåras av tacksamhet, absolut inte, men nu var det faktiskt trams jag var ute efter." Nåväl, jag är inte den som är den, trams är utlovat och trams skola det blifva! Ni minns jeansshortsen? När man klipper av benen så är det ju inte bara shortsen kvar. Även själva jeansbenen är ju användbara. Det jag valde var att skapa ett nytt plagg genom att kombinera dessa med ett gammalt linne jag hade liggande för att skapa följande;

Plagget är fantastiskt bekvämt, faktum är att jag sitter med det på kroppen i skrivande stund. Människorna som går förbi på gatan utanför tittar konstigt på mig.

Hyfsat lika

Inte lika som bär kanske, men hyfsat lika. Det får ni ge mig.

Ironin - en fransk uppfinning?

Jag tänker mig att personen som myntade uttrycket "O la la!" också måste ha uppfunnit ironin. I min mening har den frasen enbart uttryckts ironiskt/för att skoja till det men fransmän. Personen måste alltså antingen alltså a) ha varit ironisk eller b) skojat med fransmän. Om vi antar att frasen uppfanns i Frankrike, vilket verkar troligt, det hade alltså inte varit särdeles roligt att skoja med fransmännen med något som inte kommer från baguetternas land, kan vi alltså eliminera alternativ b). Kvar finns alltså alternativ a); ironi. Då kommer vi till del två av slutledningen. Vilket kom först ironi, eller frasen o la la? De äldsta civilisationerna kännetecknades inte av ironi, inte heller deras folkrika moderna inkarnationer. Ironi, misstänker jag, och rätta mig om jag har fel (men gör det artigt), uppfanns i Storbritannien på 60-70 talet. Då kokar det ner till frågan; yttrades frasen o la la innan 1960-talet. Det gjorde den vill jag hävda å det bestämdaste. Min mormor känner till den. Hon känner inte till ironi. Jag dubbar härmed den första yttraren av frasen O la la, en fransman, som uppfinnaren av ironi. Vi kan kalla honom "Jean-Pierre". Lägg märke till hans ironiskt överdrivet franska namn, samt att han stavar med citationstecken. En sann ironiker.

Män: Biologiskt jämställda

Äntligen kan jämställdhetsdebatten avslutas! Jag tycker mig ha rätt bra med kött på benen när jag säger att jämställdhetsdebatten egentligen grundar sig i frågeställningen; vilket kön är det mest jämställda? Rent empiriskt har det gång på gång visat sig att kvinnor fått stryka på foten för att ge män utrymme. Ändå har många män känt att det här måste vara fel och har trotsat empiri, logik och vanlig medmänsklighet för att hävda att det i själva verket är kvinnor som förtrycker män (Pär Ström). Mina vänner, förklaringen har ju varit framför oss hela tiden, eller snarare, på framsidan av oss. Människor förökar sig sexuellt, det behövs (minst) en spermie och ett ägg. XX blir kvinna och XY blir man. Backa bandet och tänk efter. Varifrån kommer X och Y? Tänk efter. Ägget är alltid X, alltså alltid kvinnligt. Spermien är både X och Y, alltså har kapacitet till både man och kvinna. Män är alltså biologiskt jämställda medan kvinnor envist vägrar producera ägg med annat än X-kromosomer. Det får mig att tänka att det borde finnas tre kön, XX, XY och YY om inte kvinnorna envist kväst mannens stackars strävan mot jämställhet. Det är tvärt om sannolikt att kvinnor medvetet kväver den manliga livskraften (Y) genom att dämpa den med en tjatig kromosom som inte kan kasta boll ordentligt eller räkna matte (X). Tänk om detta tredje, oförstörda manskön hade funnits, vilket skapelse! Jag dubbar detta hypotetiska kön (YY) härmed till übermän!

Kungared

Jag tycker mig veta att den avgörande skiljelinjen mellan Carl XVI Gustav och Ullared-Morgan (en semi-normalbegåvad totte som jobbar med att lägga fram bröd på ett lågprisvaruhus, vars intressen inkluderar att reparera ett skitfult hus och njuta av utdragna pinsamma tystnader i goda vänners lag) är den Svenska monarkin. Om inte den vore skulle Carl passa alldeles utmärkt som brödframläggare. Jag uttrycker mig så här:

If: Sverige = republik
Then: Kungen = Ullared-Morgan

Interaktionen mellan hål i jeans och ålder, uttryckt i social acceptans

Här om dagens såg jag en ungdom med ett stort hål i jeansbaken. Jag antog instinktivt att personen i fråga var medveten om detta då jag tidigare sett håliga jeans på personer i den åldern. Men man kan ju fråga sig om man hade gjort samma antagande om personen varit i en annan ålder. Klädstil och look spelar också roll antar jag men jag misstänker att ålder är en viktig faktor i hur hål i kläder tolkas socialt.Jag gjorde en sökning på forskning inom ämnet och hittade, föga förvånade, en uppsjö publikationer som berör ämnet. Konsensus verkar vara att det finns fyra perioder i en människas liv där den sociala tolkningen av hål i byxbaken tolkas olika. Först kommer fasen "olycka, medveten" som spänner över åldrarna 0-15. I den här fasen antas det att personen i fråga har ramlat eller liknande och rivit upp hålet på den vägen, personen, eller dennes föräldrar är medvetna om revan men valet har ändå tagits att inte åtgärda omedelbart. Det ska dock tilläggas att acceptansen för revorna är som störst tidigt i åldersintervallet och sedan sjunker stadigt för att skjuta i höjden när nästa fas, "mode" börjar. Den fasen spänner över åldersintervallet 15-20. I den här fasen antas det att mode är det huvudsakliga skälet till revan. Det var alltså under denna fasen jag hade min personliga erfarenhet i dagarna. Fas tre "olycka, omedveten" är den längsta, 20-70 år. I denna ålder uppfattas det som att personen har fått revan av en olyckshändelse (likt fas 1) men personen förväntas nu 1) vara medveten och 2) göra något åt defekten. Acceptansen är som lägst i denna kategori. I hög ålder (70+) antas orsaken vara densamma, men personen förväntas inte längre ta hand om detta själv. Gemene man uppfattar kombinationen hög ålder och hål i byxorna runt rövarean (obs! det tog lång tid innan jag använde ordet 'röv'!) som att åldringen, oförmögen att uppleva sin omgivning samt fast i en feberliknande hallucination av Nils Poppe-filmer, rashygien och hårda karameller, inte har ett personligt ansvar att rektifiera  eventuella revor i byxor. Spännande!

Att smaka på sin egen medicin

Detta koncept är väl i och för sig ett relativt universellt begrepp rent kulturellt, den mest sofistikerade versionen torde vara 'karma', grundstenen i diverse religioner från österlandet. I Sverige har vi alltså valt uttrycket "att smaka på sin egen medicin" för att signifiera uppfattningen att så att säga få vad man förtjänar. Så långt hyfsat (ändå hyfsat!) seriöst, nu lite mindre allvar. Jag frågar mig vad detta kan ha kommit ifrån, jag får personligen lite pilsnerfilms-30-tals-vibrationer av detta begrepp, att det skulle ha uppkommit under en tid då barn blev tvungna att ta en massa 'mediciner' i tid och otid. Jag väljer som exempel på detta fiskleverolja, ricinolja, fluorsköljning och vad det nu kan vara för freaky-deaky medicin som Mary Poppins häller socker i för att få den att 'slinka ner'. (Sidospår! Om man istället sätter "''" på ett annat ställe låter den meningen som att det är något slags date rape som det handlar om, comme ça;"[medicin]...som Mary Poppins häller socker i för att få 'den' att slinka ner."). Under alla omständigheter var tagandet av illasmakande medicin en del av den grå vardagen för barnen som levde på pilsnerfilmstiden. Dagens medicin smakar knappast något, och då är det ju knappast någon poäng med uttrycket. En mer modern version hade varit 'att känna effekterna av den verksamma ingrediensen, och i 5-10% av fallen en eller flera av biverkningarna, av sin egen medicin'. Jag kan medge att det är mindre ompf i min version men den är å andra sidan hyfsat farmakologiskt korrekt. För att sammanfatta; 1) den svenska konceptet för orsak-verkan på individuell nivå är betydligt mindre sofistikerat än motsvarande koncept inom österländsk religionfilosofi 2) ovan nämnda koncept har blivit omsprunget av läkemedelsutvecklingen vilket pekar på faran med att vara för kontextbunden i sina idiomatiska uttryck samt 3) jag kom inte på någon bra slutkläm så jag kör någon slags sammanfattande punktlista så att det åtminstone inte bara slutar tvärt mitt i en mening.

Fingertoppskänsla

Man skulle nog inte få många emot sig om man säger att människor som tafsar olovligen på andras privatdelar saknar fingertoppskänsla. Där har gemene man fel. Om dessa personer verkligen saknade känsla i fingertopparna hade de inte haft någon anledning att föra dessa vänligt men bestämt (och utan tillstånd) över diverse mjukdelar. Snarare skulle jag tro att de har mer fingertoppskänsla än andra. De flesta tycker inte att det sociala stigmat som följer själva tafsandet inte väger upp nöjet. Detta får mig att tro att de som tafsar har en mer utsökt upplevelse än andra, möjligtvis på grund av förhöjd fingertoppskänsla.

Super Mario

Super Mario upplever jag som väldigt göteborgsk. Låt mig lägga ut texten här lite för en gångs skull. Han är för det första definitivt en proletär, rörmokare (vilket i ärlighetens namn är den mest populära typen av mokare), vilket ligger väl i linje med arbetarstaden Göteborg. Han är italienare, vilket antyder att han kom till Göteborg som arbetskraftsinvandrare till varvsindustrin på 1970-talet. Han har mustasch. Han är en farbror i likhet med klassiska göteborgare som Ingvar Oldsberg, pappan från Albert & Herbert, sonen från Albert & Herbert samt Sven Wollter (vilken i likhet med Mario är en röd farbror). Dessutom kommer Mario från Japan och min bästa vän i Göteborg har bott i Japan en period. Sammanträffande? I think not.

Batikrundan

Batikrundan är ett tv-underhållningskoncept som jag har hittat på under vad som under alla omständigheter måste betraktas som oerhört lite tankeverksamhet. Det är ett program där batikexperter åker runt och tittar på vanliga människors kläder, tavlor och övriga batikfärgade attiraljer. Varje bedömning slutar med att bedömaren uppskattar det monetära värdet i batikföremålet. Troligtvis är det inga stora summor involverade men fördelen mot liknande koncept, till exempel antikrundan, är 1) mindre gamla personer, ingen vill ju se det 2) klara roliga färger, vilket uppskattas av barn och djur och 3) batikexterter, jag har aldrig träffat en sådan men det måste ju vara ett intressant människoöde bakom ett sådant yrkesval. Titta efter batikrundan i en tv-tablå nära dig!