September 15, 2011
Att smaka på sin egen medicin
Detta koncept är väl i och för sig ett relativt universellt begrepp rent kulturellt, den mest sofistikerade versionen torde vara 'karma', grundstenen i diverse religioner från österlandet. I Sverige har vi alltså valt uttrycket "att smaka på sin egen medicin" för att signifiera uppfattningen att så att säga få vad man förtjänar. Så långt hyfsat (ändå hyfsat!) seriöst, nu lite mindre allvar. Jag frågar mig vad detta kan ha kommit ifrån, jag får personligen lite pilsnerfilms-30-tals-vibrationer av detta begrepp, att det skulle ha uppkommit under en tid då barn blev tvungna att ta en massa 'mediciner' i tid och otid. Jag väljer som exempel på detta fiskleverolja, ricinolja, fluorsköljning och vad det nu kan vara för freaky-deaky medicin som Mary Poppins häller socker i för att få den att 'slinka ner'. (Sidospår! Om man istället sätter "''" på ett annat ställe låter den meningen som att det är något slags date rape som det handlar om, comme ça;"[medicin]...som Mary Poppins häller socker i för att få 'den' att slinka ner."). Under alla omständigheter var tagandet av illasmakande medicin en del av den grå vardagen för barnen som levde på pilsnerfilmstiden. Dagens medicin smakar knappast något, och då är det ju knappast någon poäng med uttrycket. En mer modern version hade varit 'att känna effekterna av den verksamma ingrediensen, och i 5-10% av fallen en eller flera av biverkningarna, av sin egen medicin'. Jag kan medge att det är mindre ompf i min version men den är å andra sidan hyfsat farmakologiskt korrekt. För att sammanfatta; 1) den svenska konceptet för orsak-verkan på individuell nivå är betydligt mindre sofistikerat än motsvarande koncept inom österländsk religionfilosofi 2) ovan nämnda koncept har blivit omsprunget av läkemedelsutvecklingen vilket pekar på faran med att vara för kontextbunden i sina idiomatiska uttryck samt 3) jag kom inte på någon bra slutkläm så jag kör någon slags sammanfattande punktlista så att det åtminstone inte bara slutar tvärt mitt i en mening.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
This comment has been removed by the author.
ReplyDeleteJag gillar att du även satte citationstecken på "den", så långt tänkte inte jag innan jag läste meningen.
ReplyDeleteFör övrigt får inlägget mig att tänka på de alternativa uttrycken "som man bäddar få man ligga", eller "den som gräver en grop åt andra ramlar ofta själv däri" (eller hur det nu ska vara) som, även om de inte uttrycker exakt samma sak åtminstone är besläktade med ovan nämnda ordstäv. Grop-analogin tror jag kan ha något med lumpen att göra, oavsett detta måste även den vara något föråldrad då det inte längre är brukligt att gräva gropar åt andra - särskilt inte med baktanken att de ska ramla ner i gropen. Några tankar om detta?
Apropå österländsk sofistikation finns det ju också den med karma besläktade så kallade gyllene regeln; "gör mot andra vad du vill att andra ska göra mot dig" (återigen en liten brasklapp om att mitt minne kan ha svikit mig avseende ord och detaljer i meningen, men poängen lär vara sådan) vilken Konfucius några hundra år före Jesus spikade upp sig själv på ett kryss lär ha uttryckt i följande och enligt mig mycket smartare ordalag; "Gör inte mot andra vad du inte vill att andra ska göra mot dig"
Ang de uttryck du citerar; jag vidhåller att även dessa är utformade av gossar på 1930-talet. Att bädda är något som de säkerligen tvingades till minst ett par gånger om dagen av föräldrar eller andra auktoritetsfunktioner. Jag skulle även drista mig till att säga att nöjet att gräva en grop, täcka över den med kvistar och löv för att lura någon intet ont anande landsfiskal till en humoristisk vurpa var ett av de vanligast förekommande lördagsnöjena för 30-talets gossar. Därmed det sagt om detta.
ReplyDeleteAng. Jesus har jag alltid tyckt att hans betydelse har överdrivits; det viktigaste han gjort var som du indikerar här att han spikade upp sig på lilla t på bronsåldern. Visst, det krävs en mästerlig snickare för att kunna spika upp sig själv, speciellt när man redan gjort den ena handen, och det kan jag ge honom, men det torde inte vara nog för att få epitetet Guds son.
Ja, uttrycken har en viss grad av pilsnerfilm i sig, det måste jag hålla med om.
ReplyDeleteVilken även händelsen med de korslagda kvistarna får om man försöker visualisera en hantverkare som fåfängt försöker spika upp sig själv...