Nu står vi alltså här. En serie inlägg om frukt tar sin början. Detta projekt har tillkommit på ett, för mig, vanligt sätt, alltså att jag slänger ur mig en dålig idé på skämt utan att egentligen ha intentioner för ett genomförande och sedan går jag vidare med att helt sonika utföra idén. Jag och Martin (som för övrigt ligger bakom den magnifika grafiken på bloggen här) håller på med en leranimation (sedan mer än tre år) som i princip helt har genomförts enligt denna modell. Nåväl, nog med cock-teasing och över till startpunkten för min fruktexposé, äpplet;
Med tanke på äpplets kraftiga symbolvärde skulle man kanske föreställa sig att detta kommer handla om epistemologi eller didaktik. Istället blir det trams. Äpplet är för mig en logisk startpunkt när fruktvärlden ska avhandlas. På många sätt är äpplet i kärnan i frukten som institution i västvärlden. Äpplet har en särställning som det vanliga, standarden, men är, vid sidan av detta, också, och kanske av just den anledningen, så lite exotisk som det bara är möjligt för en frukt att vara. Äpplet är vaniljglass, vitt bröd, generisk. Äpplet är för frukten vad Frederik Kempe är för melodifestivalen. Äpplet är för frukten vad missionären är för samlaget. Äpplet är för frukten vad QWERTY-konfigurationen är för tangentbordskonfigurationer. Äpplet är en fredagskväll i radhuset med volvo och vovve framför fångarna på fortet med chips och dip och ångest. Samtidigt finns äpplet med oss genom livets cykler, äppelmos innan tänderna kommit, ett besvikelsens äpple som med sin vikt gör godispåsen till lite av ett tomt löfte på barnkalaset, ett äpple på katedern till fröken (förmodligen, arbetsmarknaden är extremt sexualiserad), ett ruttet äpple mulat i ansiktet/att mula i ansiktet beroende på vilken högstadieupplevelse du har, äppelciderfylla, ett äpple för att försöka trimma bort trivselkilon eller ett kulturellt glas calvados beroende på vilken socialklass du tillhör (som har lite att göra med vilken högstadieupplevelse du hade), äppelmos igen när tänderna trillat ut (när detta inträffar har även det mycket att göra med din socialklass), och till sist, graväpplet (med reservation för att det kanske inte finns något som heter graväpple). Anledningen att äpplet finns med är inte för att det på något vis är bättre eller smakar bra eller är nyttigt (det är ju i stort sett socker och vatten tillsammans med syra som fräter på tänderna). Anledningen går istället att finna i det menlösa, egenskapslösa, släta och tråkiga. Äpplets hegemoni har helt enkelt grundats i att ingen, iallafall nästan ingen, har starka känslor för eller mot, på det sättet är äpplet väldigt likt Kevin Costner. Det är inte mycket jag kan lära dig om äpplen som du inte redan vet, men jag passar på att göra ett mer allmänt inpass avslutningsvis; frukt är inte godis, fråga vilken unge på vilket födelsedagskalas som helst dom precis upptäckt att det är ett äpple som ger påsen vikt och inte färgat socker och gelatin.
No comments:
Post a Comment